Tänk dig

Tänk en värld där din rätt att andas och leva fritt ifrågasätts dagligen. Du slår på tv:n och ser andra som du bli av med jobb och bli dömda till husarrest, barn instängda på sjukhus, människor som du, förlorar till och med livet. Rubriker i tidningar där den grupp du tillhör utpekas som kriminella fuskare. Myndigheter registrerar dig och skriver rapporter med teorier om det du intygar på heder och samvete inte stämmer. Dom vet bättre än du själv vad du behöver. Och inte är det självständighet och frihet. De styrande har en färdig och fördomsfull bild av vem du är, vad du klarar och vad du önskar. Det enda du kan göra är att vänta.

Du har det i bakhuvudet hela tiden och du fruktar dagen. Dagen då brevet kommer. Brevet med kallelsen. Omprövning heter det passande nog, för ditt livs prövning är vad det är, och detta sker vartannat år. Det du byggt upp kan på ett ögonblick raseras. Du förhörs. Vad exakt gör du under en dag? Varje minut ska redovisas. Dina vanor skärskådas och du får vända ut och in på dig själv. Vem lever du med? Hur lång tid tar ett toalettbesök? Hur ofta? Du kan t.o.m behöva klä av dig och visa hur en dusch går till. Bedömningarna är stenhårda och trots att du inte kan leva tryggt, fritt och självständigt utan assistans vet du att ett beslut med ordet AVSLAG kan komma. Du känner dig liten, rädd och maktlös. Du undrar – Varför är det ingen som ser? Hur kan detta få fortsätta?

Jag tror faktiskt du ser. Jag tror till och med att du förstår och upprörs. Vi slåss för jämlikhet, mångfald, jämställdhet, barnens rätt, djurens rätt. Prideparader, manifestationer och demonstrationen. Det är dags nu att också sätta frågor om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning i centrum.

Vi står vid ett fullkomligt livsviktigt vägskäl. Ska en viss grupp människor bli beroende av välvilja, bli instängda på institutioner och bortträngda från samhället och förlora ett liv i självständighet och frihet? Ska personer med funktionsnedsättning tappa makten, förlora rösten, gömmas och glömmas? Ska beslut fattas över våra huvuden utan att vi haft möjlighet att vara en del i beslutsgången och påverkansarbetet? Utan tillgänglighet, ledsagning, assistans har vi ingen möjlighet att delta i de demokratiska processerna. Det blir en ond cirkel där våra röster tystnar och vår delaktighet i samhällslivet hotas.

Ett samhälle där en grupp människor fråntas sin frihet och rätt att leva som du. En fruktansvärd utveckling i sig, men ännu farligare om det får ske under en täckmantel av välvilja. Tänk dig en sådan värld. Tänk dig.

En röst för frihet

Vi ser en samhällsutveckling som tar mindre och mindre hänsyn till den enskildes olika behov och förutsättningar. Våra olikheter ges inte plats i samhällsekonomin. 

Som medborgare ska vi kunna känna oss trygga i att vi behandlas jämlikt, jämställt och rättssäkert. Det borde vara en självklar rätt att leva i en omgivning som strävar mot att vara inkluderande, tillgänglig och att målet är att ge oss alla möjlighet att utforma våra liv och vår framtid på lika villkor. Inte minst ska våra mänskliga rättigheter värnas och våra olikheter beaktas. Trygghet, frihet och valfrihet är fundament för ett demokratiskt och liberalt samhälle.

Detta synsätt är idag hotat från alla håll och vi slåss mot populism, besparingsiver och fördomar. Det vi uppnått rinner som sand mellan våra fingrar. 

Vi är alla människor. Varken funktionsnedsättning, ålder, livsåskådning, bakgrund, identitet eller sexualitet får vara en anledning för samhället att diskriminera, räkna bort oss eller begränsa våra liv. Vi är alla människor och vår rätt att vara detta fullt ut får inte bli något som kan strykas bort. Mänskliga rättigheter är inte en budgetpost det går att tumma på.

Jag vill därför höja min röst för förändring och kommer att göra allt jag kan för att påverka och bidra till att försvara allas rätt till frihet inför valet 2018. Gör det du också!

Bli medlem i Liberalerna https://www.liberalerna.se/bli-medlem/ och gör din röst hörd för frihet.

Livets lott

Uppväxt i en tid då man inte kunde välja vilken telefon man kunde ha hemma, vilka tider på dygnet man kunde titta på tv, när man kunde handla, vilken vårdcentral man tillhörde o.s.v. Mitt barndoms 70-tal präglades så mycket av att allt kändes förutbestämt och i och med detta också ganska färglöst. Omvärlden och vardagen färgades nämligen av ett system som begränsade möjligheten att välja själv. En värld där förutsättningar och framtidsutsikter kändes utstakade av någon annan.För egen del innebar det att jag inte möttes av större förväntningar från samhällets sida. Rullstolsburen antogs jag automatiskt tacka ja till förtidspension. Som tur var hade jag siktet inställt på både utbildning och följande yrkeskarriär, så jag motsatte mig att bli satt i ett fack. 

Under utbildningstiden hade jag elevassistenter. Ibland var det helt underbara människor, men det fanns också personer som gjorde uppväxten svårare. Minns att jag var så stolt över min nya röda overall, men att min elevassistent vägrade sätta på den för den var för krånglig. En annan gång på gymnasiet anställdes någon helt utan min inblandning. Faktiskt träffade hon inte ens mig på sin första arbetsdag utan var där för att titta på skolan. Att inte vara delaktig och vara utestängd från en urvalsprocess kan tyckas vara en mindre fråga. Om någon annan väljer blir det mer neutralt och rättvist säger vissa. Av egen erfarenhet säger jag att det är precis tvärtom. Makten flyttas från individen till en byråkratisk koloss och förståelsen för den enskilde försvinner.

Tack vare min familjs stöttning kunde jag ofta stå på mig och i och med det kämpa mig till delaktighet i beslut som rörde mitt liv. När jag sen fick personlig assistans hade jag från början kommunen som utförare, men möttes av en stelbent organisation med oförstående och onåbara handläggare och jag kände att min vilja att aktivt påverka enbart var till besvär.

När jag sen valde ett privat alternativ och sedermera startade eget blev äntligen mitt liv något jag styrde över själv. Något som gynnade både mig själv och mina anställda assistenter.

Enligt min mening är privata alternativ och möjlighet att välja i välfärdssektorn inte något negativt. Det är snarare det motsatta som är hotfullt. Istället skulle jag vilja se en utvecklad konsumenträtt vad gäller vård, skola och omsorg som skulle ge oss som tar del av välfärden ännu större möjligheter att påverka. Vi behöver bli mer medvetna om att valen finns och precis som vid andra val i livet måste vi bli duktigare på att granska.

Vi pratar om vikten av att granska information. Om vikten av fakta. Jag vill också se ett ökat fokus på vikten av val och skulle önska att vi alla var mer bekväma i att ställa krav på kvalitet och utformning av den välfärd vi erhåller. Detta gäller både vad vi kan förvänta oss av våra myndigheter, men också av organisationer och privata företag. Samhället är vårt – låt oss ta del av det och ta ansvar för det. Ingen vet bättre än du själv hur du vill ha det.

”För bra”

I en intervju med Jonas Franksson, assistansanvändare och fd förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, talar han sakligt och med en rakhet som skär i hjärtat hur det ständiga hotet och neddragningarna i hjälpinsatser drabbat honom och till slut fått honom att tappa fart, energi och stridsvilja. Jonas ger en uttömmande beskrivning av funktionshinderpolitikens negativa utveckling.

Jag läser Jonas betraktelser och hur väl han sammanfattar mina och många andras känslor. Mitt i intervjun ställs frågan: ”Kan det vara så att assistans blev för bra jämfört med andra insatser? Det finns grupper som inte fått assistans, tex psykiskt sjuka och demenssjuka. Har det blivit för stora gap mellan olika grupper?”

Jag hajar till när jag läser denna fråga. Det är som att det i denna enda fråga sammanfattas hela problematiken. Hela synsättet. Vi fick det helt enkelt ”för bra”.

Mänskliga rättigheter är nämligen väldigt relativt vad gäller personer med funktionsnedsättning. Jag menar inte att det inte finns diskriminering inom andra områden också. Det jag menar är att inom andra områden ser vi positivt på utveckling och framsteg.

Vi pratar med stolthet om det vi uppnått och majoriteten av oss strider för att alla medborgare ska ha lika rätt. Rätt att känna sig jämlika och jämställda. Rätt att känna sig trygga och fria. Det jag menar är att vi aldrig säger att barnen har fått det ”för bra” när barnperspektivet lyfts. Kvinnor får det inte ”för bra” när löneskillnader minskar. Vi säger aldrig att årsrika har det ”för bra” om de får hemlagad mat.

Om mänskliga rättigheter enbart riktar sig till vissa så är de inte mänskliga. Om mänskliga rättigheter inte får kosta. Då är de inga rättigheter i ordets rätta bemärkelse.

Nej, det är dags att inse att personer med funktionsnedsättning är en del av mänskligheten, en del av samhället och inte minst, en del av budgeten.

Begränsningar som kväver vår frihet

För ett bra tag sen, runt millenieskiftet, tog jag mig bävande an en uppgift som skulle förändra mitt liv, vem jag är och vad jag tror jag är kapabel till. Jag startade upp ett kontor och blev delägare och chef i ett privat assistansföretag. Kvinna med funktionsnedsättning och själv med personlig assistans. Jag sprängde i och med detta ytterligare ett glastak i mitt liv.
Tänkte på detta ögonblick i måndags då Socialdemokraterna röstade igenom nya riktlinjer vad gäller välfärdsföretag med skrivelsen: ”Det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”. Uttalandet må låta ansvarsfullt, men jag befarar en negativ utveckling och hoppas innerligt att sektorn inte regleras på ett sätt som kan komma att leda till begränsningar som inverkar negativt på frågor som jämställdhet, jämlikhet och valfrihet.

Enligt Svenskt Näringsliv är tre av tio som ansvarar för företag i Sverige kvinnor. Inom välfärdssektorn är motsvarande siffra sex av tio.

Självklart tycker jag att det ska finnas kontroll över privata alternativ. Detta gäller såväl skolor som vårdcentraler och assistansföretag. Jag ifrågasätter dock starkt den utbredda generalisering att privata alternativ i välfärden skulle vara sämre än offentliga vad gäller engagemang och kvalitet. 

Över huvud taget är det vanligt att kategorisera och stämpla saker som svart eller vitt. Detta gäller även hur man ser på oss som tar del av välfärden. För oss är vår frihet nu hotad på alla fronter. Vi riskerar nu att de privata alternativen blir färre och färre och vår möjlighet att påverka blir då mindre.

Utöver detta ifrågasätts våra mänskliga rättigheter dagligen. Insatser dras in. Vi får inte de hjälpmedel vi behöver, den ledsagning som möjliggör att vi kan yrkesarbeta, den assistans som gör att vi kan engagera oss. Instängda och utan hjälp tystnar våra röster. Ett gigantiskt och bekymmersamt demokratiproblem.

Resultatet har vi redan sett i begränsningar, neddragningar, spariver och fördomar. Ett agerande som kväver den som inte är en genomsnittsmedborgare. Att slåss för ”de svaga” i samhället är inte att göra oss mer svaga och beroende. Att slåss för de svaga är att stärka, möjliggöra och skapa förutsättningar till att förvandla svagheter till styrkor. 

Tillsammans är vi stockholmare

Det som inte skulle hända har nu drabbat oss.

En morgon fylld av skratt på en arbetsplats som dagligen jobbar med att stötta och ge vägledning. Vi firade in kommande påskledighet för många kollegor och fredagen kändes lika glatt ljusgul som duk och servetter på vårt fikarumsbord.

En typisk fredag. En flicka på väg att möta sin mamma. Människor som promenerar, fönstershoppar, pratar i telefon, säljer korv, stressar till möten, njuter av helgens ankomst. En vårfredag i allas vårt älskade Stockholm.

Ett tillfälle bland andra i tiden, i livet. Ett tillfälle som plötsligt får en fruktansvärd vändning. Ett tillfälle som bryts obarmhärtigt av en mörk mullrande skugga av hat och skräck som förvandlar allt till ett fasansfullt kaos.

Jag sitter i möte med en klient och vi förbereder en överklagan tillsammans. Då flashar min mobil flera gånger.

Fredagens ofattbara terrorattack kommer för evigt märka oss. Fylla oss med förlamande frågor och stor sorg. Det kommer ta lång tid innan chocken och mardrömskänslan släpper sitt grepp om våra hjärtan.

Det som dock visade sig på en gång var ett beundransvärt mod. Människor som mitt i skräcken, mitt i kalabaliken utförde hjältemodiga insatser. Poliser, räddningspersonal, sjukvården och många många andra med olika yrkesroller hanterade något nästan ohanterbart med en enorm styrka, snabbhet och stabilitet. Dessa individers otroliga prestationer hjälpte till att dämpa den svarta rädslan och vilsenheten.

Den styrkan, och all annan medmänsklighet som direkt visade sig har växt och fortsätter växa till en våg av mod, kärlek och tacksamhet.

Den kärleken och förståelsen visar vägen hur vi går vidare.

Tillsammans.

Tillsammans är vi stockholmare, svenskar, människor. Tillsammans visar vi att vi är medmänniskor. Tillsammans är vi många och starka. Vi må vara olika, men vår dröm om ett fredligt öppet samhälle är gemensam för de flesta av oss.

Försök skrämma och splittra oss och vi svarar med mod, kärlek, blommor och kramar.

Kram
Maria

Ny blogg

Häromdagen bestämde jag mig för att starta upp en ny blogg. Jag hade blivit intervjuad av en mindre tidskrift om mitt politiska engagemang och fick frågan om jag bloggar. En relevant fråga. Detta med tanke på att min styrka främst ligger i min penna i munnen och inte i kroppen i övrigt. Twittrar gör jag, men bloggandet har legat på is.
Kunde inte ana att mitt första inlägg skulle handla om en attack mot det öppna samhället.
/Maria

#lss3december

Mitt i vimlet. Mitt i hjärtat av kampen där finns vi. Både på flygblad och på plats. #räddalss #därförliberalerna #LSS3december #funkpol

Att försvara assistansen är inte populism (artikel i Dagens Samhälle 17/10-16)

Det är med stor förvåning jag hör att de rödgröna på olika nivåer, och borgerliga ledarskribenter, anklagar oppositionen för populism och skrämselpropaganda när de försvarar rätten till assistans för personer med funktionsnedsättning. Den linjen tyder på en talande okunskap. En okunskap full av fördomsfullhet.
Jag frågar mig hur ignorant man kan vara inför en hel funktionshinderrörelses långvariga larmande om en reform i fara.

Det borde i stället vara regeringens förenklade och snedvridna bild av assistansen som skrämmer. Det är regeringens uttryckliga besparingskrav i utredningsdirektiven i översynen av assistansen som skrämmer. Assistansreformen har i stora delar varit en helt fantastisk revolution i det tysta. Den har inneburit en frigörande förändring. Allt har givetvis inte varit friktionsfritt och det finns delar som inte fungerat och bör utredas. Detta ska dock göras med en neutral blick.

Argumenten som ger assistansen en negativ färg upprepas om och om igen från regeringshåll, bland annat anklagade Stefan Löfven Jonas Sjöstedt för att vara populistisk i partiledardebatten i riksdagen nyligen. Trots att argumenten har bemötts med saklighet vägrar regeringen att se på saken ur alla perspektiv och vill inte lyssna på annat än sin egen röst. Detta är tragiskt då det verkligen är hög tid att på allvar beakta kostnaderna för LSS, dess vinster och dess nödvändighet i ett demokratiskt Sverige.

Det finns mycket i lagstiftningen som rör personer med funktionsnedsättning som bör förändras och moderniseras. Här finns otroligt mycket att göra både vad gäller tillgänglighet och inkludering. Det vi ser nu är dock inte tendenser till en utveckling framåt. Det vi ser nu är en tillbakagång.
Upphackad hjälp, punktinsatser, institutionsboende, anhöriga som går på knä. Inget av detta är alternativ för ett samhälle som kallar sig jämlikt; ett Sverige år 2016.

Nej, assistansanvändare är inte skrämda av partier som engagerar sig och försvarar reformen. Det är allas rätt att vara en del av det politiska samtalet. Detta är inte skrämmande, utan snarare betryggande. Ingen ska på grund av någon förutfattad mening stängas ute från de demokratiska processerna. Det gäller oavsett kön, etnicitet, religion/trosuppfattning, ålder, social bakgrund, sexuell läggning, könsidentitet/uttryck samt funktionsvariation. Glöm inte det.

Regeringens önskan att vilja lägga locket på visar på vilken syn som härskar vad gäller personer med funktionsnedsättning. Jag gissar att vi aldrig skulle säga vi inte ska debattera jämställdhet för att det kan skrämma kvinnor?
Det assistansanvändarna däremot under en längre tid har varit djupt oroade över är hur vi backar in i tider vi trodde vi lämnat.

Det är skrämmande på riktigt.

Vill spela huvudrollen i sitt eget liv (artikel i NU 29/9-16)

Maria Mattssons familj mötte henne alltid med förväntan. Det gav henne en grund och styrkan att stå upp för sig själv.
– Jag hade en lycklig barndom, säger hon. Jag kände att jag hade en roll att spela i familjen. Men det fanns också en annan sida – jag var alltid någon som man tog hand om och ordnade för. Jag var ett objekt.
Att få assistans förändrade detta.
Nu är Maria Mattsson en av förgrundsgestalterna i Liberalerna i Stockholms läns höstkampanj mot nedskärningarna i lagen om särskiolt stöd till vissa funktionshindrade (LSS). I en kampanjfilm som lagts ut på sociala medier säger hon: ”Med assistans kan jag äta, gå på toa eller bara ta bort ett irriterande hårstrå ur ögat.”

– Just meningen om hårslingan är det många som fastnar för, säger Maria Mattsson. Hon sitter i elrullstol som hon kör med hjälp av musklerna i axeln. Armar och ben fungerar inte och hon kan inte lyfta händerna.

– Jag kan röra på huvudet och prata, säger hon och demonstrerar hur hon med hjälp av munnen kan hantera telefon och dator och skriva med penna. Det har stor betydelse för hennes självständighet.

Maria Mattsson arbetar sedan något år tillbaka som politisk sekreterare för Liberalerna i Järfälla. Resten av tiden är hon konsulent på Bosse Råd, Stöd & Kunskapscenter, dit människor med funktionsnedsättning kan vända sig för att få hjälp genom myndighetsdjungeln.

Hon var i 25-årsåldern när LSS infördes 1994 och tror det är svårt för någon som inte är i hennes situation att fullt ut förstå vilken betydelse som reformen hade.

– Vilken revolution det var! Det kändes som att jag äntligen fick kontroll, säger hon. Från att ha spelat en biroll i sitt eget liv fick hon huvudrollen.

I dag har Maria Mattsson fyra assistenter samt några vikarier.

– Jag har assistans från tidig morgon till sen kväll. Med allt prat om överutnyttjande har jag valt att inte ha assistenter nattetid, men jag tror att de flesta funktionshindrade har exakt så mycket assistans som de behöver, lägger hon till. Det är viktigt för henne att poängtera eftersom just överutnyttjande och fusk länge har dominerat nyhetsflödet angående LSS.

– Det här är en kontrollfråga. Om man tror att det fuskas ska det göras en brottsutredning. Vi kan inte ha kollektiv bestraffning.

Nu äntligen börjar det komma ett annat perspektiv, där alla de tusentals människor som berörs av och är beroende av LSS hörs.

Maria Mattsson föddes 1968. Hon har själv skrivit om det: ”En liten snedvriden stel och svag flicka. Säkert en bedövande chockvåg av besvikelse och osäkerhet för mina biologiska föräldrar. I detta händelseförlopp fanns inget kristeam, inget stöd, inga hemsidor och inga föreningar som kunde ge kunskap och hopp. I stället en vårdapparat som såg praktiskt och ganska sakligt och kallhamrat på hela situationen. De såg ett ungt par och ett krävande barn utan framtid. ’Glöm henne’, sas det.”

– Just de orden, ”glöm henne”, har präglat mig. De har fått mig att sträva framåt, säger Maria Mattsson. Hon hamnade på barnhem och blev adopterad när hon var i tvåårsåldern av en familj där hon push-ades och peppades att forma sitt eget liv.

Varför väljer du att berätta din historia i LSS-kampanjen?

– Om inte jag gör det, vem gör det då? Jag vill slåss för den här frågan. Om jag genom att vara personlig och lämna ut mig själv på något sätt kan bidra, då vill jag göra det.

– Det är många som är rädda, förtvivlade och vilsna, säger hon och beskriver den oro som finns bland personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga i och med regeringens utredning och de instruktioner som redan nu gör att Försäkringskassan stramar åt assistansersättningen. De undrar hur de ska lösa sina liv nu. Det förväntas att man ska täcka upp indragna timmar med insatser från olika håll och kombinera olika insatser som ledsagning, hemtjänst och annat.

– Att få hjälp genom LSS är ibland enda möjligheten att leva som andra. vilket bör vara en mänsklig rättighet. Det måste få kosta.

Samtidigt är det en kostnad även att dra in på assistanstimmar, och andra funktioner inom LSS, menar Maria Mattsson och tar sig själv som exempel. Med assistans kan hon jobba som andra (”Och jag jobbar mycket!”) och inget lönebidrag behövs. Att ha ett arbete innebär också mindre risk för depressioner och andra sjukdomar som kostar samhället. Och vad händer med alla de assistenter, ofta unga, outbildade och av utländsk härkomst, som har fått arbete inom LSS?

– Jag skulle inte heller kunna vara politiskt aktiv. För mig är detta en demokratifråga. Att ta bort assistansen är att tysta den här gruppen.

Du är utbildad jurist – varför det yrkesvalet? 

– När jag var yngre älskade jag språk och funderade på att bli tolk eller översättare. Sedan gillade jag att teckna och tänkte bli illustratör. Men det jag såg var en arbetsmarknad som var omöjlig för någon i rullstol. Jag insåg att jag behövde en bred, rejäl utbildning.

Juridik passade Maria Mattsson, hon gillar att argumentera och är en diplomat som ser alla sidor.

Det är runt 2,5 år sedan som hon blev medlem i dåvarande Folkpartiet och numera sitter hon i socialnämnden för Liberalerna i Järfälla.

Varför just Liberalerna?

– Jag är liberal i märg och ben. Här finns förväntningar på att individen klarar av saker och att vi alla är olika, säger hon och understryker hur mycket hon avskyr när män-niskor klumpas ihop i grupp.

– Vi måste se allas svagheter och styrkor. Ge mig bara en plattform – då vill jag ta ansvar, då vill jag att människor ställer krav på mig.

Nu hoppas Maria Mattsson att fler engagerar sig och protesterar mot nedskärningar i LSS. Hon är stolt över att vara medlem i ett parti som har satt den här frågan på den politiska agendan.

Fia Björklund